Misshandeln (trigger warning)

Allmänt, Sjukdom / Misshandeln, TW, kvinnomisshandel, kärnfrisk, kärnfriskblogg, misshandel, psykiskohälsa / Permalink / 8

Jag sitter i bilen på väg hem från en fest i grannkommunen, en kompis mamma har hämtas oss och ska skjutsa oss hem. Jag annonserar tidigt att jag ska hem till min kille, vi har nämligen kommit överens om att han ska låta källardörren vara upplåst så jag kan komma in. Just denna gången hade jag fått godkänt av honom att gå på fest, vilket var väldigt ovanligt. 

Det började med att det var en speciell person jag inte fick träffa och eftersom jag var upp över öronen kär så lyssnade jag på det, jag lovade att inte träffa just den personen. När man bor i en liten stad så är det svårt att undvika personer eftersom det inte finns så många ställen att välja på. Detta innebar att jag ibland träffade honom (ja det var svartsjuka det handlade om) och fick ta ”skiten” efteråt.

Allt eftersom tiden gick så blev han mer och mer bekymrad över min umgängeskrets och det ledde till att jag inte fick träffa några killar, alls. Jag var lite svartsjuk själv och kunde inte förstå hur jag skulle överleva utan honom och därför lovade jag att inte träffa några killar, eller umgås med dem. Jag började förstå att mitt förhållande inte var helt normalt. Det spelade inte någon roll, att vi skulle leva tillsammans för resten av våra liv var min övertygelse. Jag förstod att mina kompisar skulle tycka att han kontrollerade mig om jag inte följde med ut på fester och kompishäng. En känsla av skam började smyga sig på vilket gjorde att jag ändå alltid följde med ut. 

Vid denna tid förstod mina kompisar just det som jag vägrade inse, att han kontrollerade mig. Deras ifrågsättanden provocerade honom det innebar att jag fick välja mellan mina kompisar och honom. Ett superenkelt val, så klart valde jag honom. Jag smög ut och hängde med kompisar både killar och tjejer vilket jag alltid fick ångra på kvällarna då mitt straff var stryptag och drag i håret. Nu var jag så pass nertryckt att jag helhjärtat tyckte att jag fick skylla mig själv varje gång han fysiskt eller psykiskt misshandlade mig ”jag hade ju gjort något jag inte fick” ”jag hade ju gjort fel” ”jag vet ju att jag inte får”. Jag kände mig som en hund, någons ägodel som skall fostras med skam och jag gick med på det eftersom jag inte förtjänar bättre. 

Kulmen nåddes när han förbjöd mig att åka till skolan, vilket jag trotsade och gjorde ändå. Klumpen i magen, gråten i halsen och nervositeten i de skakande händerna var ett faktum under hela dagarna. Trots att jag gick till kuratorn, skolsyster och min handledare så fanns det ingenting de kunde göra - och för mig blev det en bekräftelse på att det inte spelar så stor roll om jag mår dåligt, ”det är ju bara jag”. 

Tillbaka till bilen. Jag är nervös för att möta min kille men ännu mer nervös för att bra tvungen att gå hem om dörren är låst, jag tänker ”jag har inte sovit utan honom på ett och ett halvt år hur ska jag överleva en natt”. Jag tror att han vill straffa mig och låter dörren vara låst vilket gav mig panik, fullständig panik. Jag ringer på familjens hemnummer och blir insläppt. Väl på plats frågar jag varför han inte haft dörren öppen och helvetet bryter lös. Han sätter sig grensle över min bröstkorg sätter han sig och matar knytnäve efter knytnäve i mitt ansikte, armarna är låsta under hans ben så jag kan inte skydda mig. jag tuppar av ett par gånger så det är svårt att uppfatta tiden, det kändes som en evighet men är kanske 10 minuter. 

Han slog för att krossa, bet mig i benet för att skada och slog ännu mer för att döda. Jag inser att jag inte kommer överleva denna misshandel om jag inte får hjälp och jag skriker, jag skriker så högt jag kan. Som tur var fanns det föräldrar hemma som kunde hjälpa mig och ringa 112. 

Det har gått över 10 år sedan mordförsöket ägde rum och jag har fortfarande mardrömmar. Det finns inte nog med terapitimmar, träningspass eller glassportioner för att ta bort dessa minnesbilder. I resten av mitt liv ska jag kämpa med minnena av att vara så nära döden, för första gången. 

Det som har gjort allra ondast är inte slagen, eller näsoperationen eller skammen över att få dricka sin föda med sugrör i veckor efteråt. Den största smärtan är att jag fick motta kommentarer av vuxenvärlden ”du får skylla dig själv som blir misshandlad” och ”jag kan inte sluta tycka synd om X nu när alla är emot honom”. Det gör så ont ännu idag att min näsa är sned (även efter operationen det gick inte att göra 100% återställt), att jag har ärr över hela kroppen och att jag inte blev tagen på allvar. Att folk såg men ingenting sa, att folk låtsades som ingenting efteråt och att vuxenvärldens svek gör ännu idag onti bröstet. 

Det fanns absolut inget skyddsnät för mig att landa i. Jag var tvungen att som 17-åring flytta hemifrån, till en annan stad, börja ny skola och jobbar varje dag för att ha råd med hyran. Börja ett nytt liv - ensam. Jag var SÅ liten och släpptes ut i vida världen själv. Detta var starten för min självdestruktiva liv, det var här jag började skada mig själv och utsätta mig för farliga situationer, det har jag berättat lite om och kommer berätta mer om här i bloggen senare!

Varför berättar jag nu allt detta? Dels för att det är en del av min psykiska ohälsa idag och dels för att det är ett viktigt ämne att belysa. Jag strävar efter ett samhälle där vi kan prata om psykisk ohälsa på samma sätt som vi kan prata om andra sjukdomar. För att komma dit måste vi börja någonstans och jag börjar här och med min blogg. Kvinnomisshandel är vanligare än många tror och vill se - i och med att jag berättar min historia kanske stigmat minskar en aning och det blir lättare att prata om. 

 

Är du i behov av hjälp eller känner du någon som behöver hjälp så kan kontakta: 
Kvinnofridslinjen: 
020-50 50 50
http://kvinnofridslinjen.se/sv/
Öppet dygnet runt, Samtalet är gratis, Syns inte på telefonräkningen och du kan vara anonym.

Riksorganisationen för kvinnojourer:
https://www.roks.se/hittaenjour

 

  Följ mig på instagram karnfrisk_
och gilla inlägget nedan  ❤️
 

Hur ska man förstå kroppens signaler?

Allmänt, Sjukdom / Fitness24/7, fitness, gym, lyssnapåkroppen, psykiskohälsa, skitdag / Permalink / 0
En får väll njuta av det lilla, typ som att en sekund så glömmer en bort ångesten. Direkt kommer det en ny tsunamin av ångest som helt oförberett väller över mig. För ångesten är som en våg som överaskar, överfaller och röjer allt i sin väg, jag kallar det tsunamiångest andra säger panikångest. Sedan finns den där molande ångesten som alltid ligger där i bröstet och retas så där lagom mycket. De två är vänner och allierade. Tillsammans har de en pakt mot välmående, så for välmående kommer fram så tar det bara någon sekund så överfaller de tillsammans välmående. Nu när det har gått så pass långtid med mobbning, slag och sparkar att välmående inte längre vågar gå ut, hon vågar inte ens testa. Välmående vet om att mobbarna inte bör få styra henne, men hon är rädd. Nu efter så många år av mobbning från tsunami ångesten och molande ångesten att det räcker med att tänka på dem för att hon ska bli rädd och sedan behöva vila i flera timmar efteråt.
 
Jag tänker att en del ångest är befogat, en del ångest är inte lika befogat och en del ångest får jag för att jag är rädd att få ångest (förväntansångest). Det är så himla lurigt det här, en riktig djungel. Har du olika sorters ångest?
 
Dagen har bestått av ett mördar-ben-pass så svetten sprutade och benen skakade. När jag gick ner till cykeln för att ta mig till gmmet så ser jag att cykelfan inte har någon luft i däcken, jag leder cykeln till pumparna i centrum. De fungerade så klart inte. Leder fanskapet till gymmet för att på börja passet, då dör hörlurarna. "det var då själva fan" tänkte jag och ser att pulsklockan slocknar. Livet, gud, änglarna eller vad man nu tror på, ville verkligen säga mig något. Jag kände ju redan innan jag gick till gymmet att jag var för trött idag och varför kan jag inte bara lyssna på kroppen, varför ska det vara så svårt att hitta balansen? 
 
Jag har tänkt så  otroligt mycket på det, hur vet man när latmasken bara är där och retas eller om det faktiskt är så att en behöver vila? Det är inte helt ovanligt (har min terapeut sagt) att barn till missbrukare ofta måste bli sina egna föräldrar och därför blir väldigt hårda mot sig själva. Det kan jag verkligen relatera till, jag skötte skolan och fick högsta betyg i nästan alla ämnen, jag skötte ekonomin exemplariskt, jag jobbade tidigt och jag försökte att alltid vara lojal mot andra men inte mig själv. Allt annat utom perfektion är att misslyckas och då slog (slår?!) jag hårt på mig själv, skapade en verklighet där jag inte dög och var bra nog. käftsmällar och sparkar mot huvudet fick jag motta av mig själv och ofta än idag; får ta emot. När jag är för trött för att gå till gymmet så slår jag mig själv, hårt som fan och skriker att den lata jäveln bara ska masa sig iväg. Då började änglarna att skicka mig signaler om att vända om men icke, ett benpass och 2 timmar senare leder jag cykelfan hem, tappar shakern i marken och snubblar på en sten.
 
Tips för att lära sig förstå sin kropp mottages med glädje!
 
 
 
 
 
 Följ mig på instagram karnfrisk_
och gilla inlägget nedan  ❤️
 

Hjälpmedel

Allmänt, Sjukdom / hjälpmedel, kärnfrisk, kärnfriskblogg, nyblogg, psyikiskhälsa, psykiskohälsa / Permalink / 0

Om en har brutit benet får en gips och kryckor, men vad ska vi med psykisk ohälsa ta till för verktyg? 

Jag har ett behov av att visualisera saker och ämnen för att lättare förstå och kunna ta till mig information. I går satt jag i ett samtal med en vän och då vi pratade om att behovet av återhämtning har ökat drastiskt i och med depressionen. Bara att gå till affären kan kräva 2 timmars vila efteråt, vissa dagar - andra är jag Duracell kanin och tar igen i hela dagar efteråt i stället dock ska det alltid betalas tillbaka. 

Jag tänker att det är som en spargris där man stoppar i en ”energislant”, det åker även ut energislantar i samband med att dem förbrukas. Problemet för oss med psykisk ohälsa (och andra sjukdomar) är att det kostar så mycket mer med fysisk aktivitet, interaktion med andra människor och allmän stimuli att det är svårt att hålla en rimlig budget. 

Ekonomer brukar råda att det skall finnas 3 månadslöner på sparkontot ”i fall någonting händer” och tyvärr är en där och nallar på sparkontot lite för ofta. Mina energi slantar hinner inte ligga kvar i spargrisen särskilt länge innan jag måste ta av dem. Friska människor har en fin budget där räntan ger avkastning och i de flesta fall så kan en enbart leva på räntan, vilket kräver motion, sund mat och återhämtning. Det kan vi kalla balans ekonomi.


Hur mycket jag än försöker spara, leva sunt och återhämta mig så blir det en rubbning i balans ekonomin, det blir alltid minus. När det blir minus på kontot så får jag i stället BETALA ränta till spargrisen. Så vad ska jag ta till för verktyg, hur ska jag orka och hur ska jag hinna?

För att försöka stoppa i en energislant i spargrisen idag så gjorde jag rosa-glittriga naglar, tränade och åt bulle, jag hoppas det ger avkastning.

Jag förstår givetvis att det inte alltid är en så romantiserad bild för friska människor heller men det är så jag upplever det i mina skov.

 
 
Följ mig på instagram karnfrisk_
och gilla inlägget nedan  ❤️
 
Till top