Psykakuten i kalmar

Allmänt, Sjukdom / 1177, psykakuten, psykiskohälsa / Permalink / 3

Hej kompisar!

Det har varit lite dåligt med uppdateringar de senaste dagarna. Jag mådde rätt okej ett tag, jag var peppad för att åka till Kalmar. Väl på plats fungerade träningen bra, lusten kom tillbaka och humöret var rätt stabilt tills att det sa ”PANG”. Alla lyckokänslor jag har känt under de senaste dagarna skall nu betalas tillbaka och det med ränta. När jag är på topp så blir fallet så långt; dels för att jag är högre upp på skalan när det är bra, också för att jag hamnar så djupt ner när jag faller. 

Likt en termometer så är det +10 grader på dagen vilket känns helt okej men framåt natten sjunker graderna till -10. Det är trots allt en differens på 20 grader. Nu räknar jag inte grader, jag räknar i välmående där -10 är riktigt risigt och +10 är att fungera. Det kommer inte som en chock bara  för mig, det blir ju så klart en chock också för de personerna som är runt mig, vilket ger mig dåligt samvete. Jag vill inte se de dem jag älskar må dåligt och de gör dem på grund av mig när jag mår -10, vilket skapar en ambivalens inom mig. Hur hanterar man det?

Tack och lov så finns det en psykakut även i Smålands skogar och ett par timmar fick tillbringas där. 

Det känns som att kroppen är som en klocka som fungerar med hjälp av en fjäder som skruvas upp. Kroppen bär så mycket tankar, känslor, stress, oro och ångest att det till slut blir vardag och en lägger inte märket till hur fjädern vrids upp. Kroppen tickar på: ”tick tack, tick tack”, och fjädern skruvas åt hårdare och hårdare, men till skillnad från en klocka som skruvas upp så släpper också fjädern efter med varje tick och varje tack. Min kropp skruvas upp hårdare och hårdare för varje sekund och när jag mår så där "bra" (läs: inte skitdåligt) så glömmer jag bort att släppa på trycket och låta fjädern mjukna. Den exploderar och det gör även tårkanalerna, där sitter jag och dinglar med benen från sängkanten och önskar att jag slipper bli inlagd. Dock hoppas jag på medicin. Jag mådde ju så bra när jag åkte att jag glömde av att packa med mig insomningstabletterna. Jag hör klockan i rummet eka: "tick, tack,tick, tack”, och då går det upp för mig att fjädern i mitt bröst exploderat. Nu är den på plats och lite för spänd men i alla fall inte på bristningsgränsen. 

Sedan dess har jag inte riktigt återhämtat mig och känner att fjädern i bröstet lever sitt eget liv, helt utan att jag kan kontrollera den. 

Jag tänker att ångesten är övergående, jag försöker i alla fall, eftersom den inte försvunnit på de senaste 30 åren har jag svårt att tro på att den går över. Jag ska ägna mer tid åt sådant jag tycker är kul och mår bra av; träning och att göra det fint hemma. Jag ska sortera, rensa, möblera. Idag har jag hunnit med ett benpass så endorfinerna sprutade ur öronen, rensa garderoben och preppat medicinerna i mina dosetter. Jag tycker det är sååå tillfredställande att rensa, ordna och förbereda!

Har du några andra bra tips för att ta sig upp på skalan lite?

 


 
Följ mig på instagram karnfrisk_
och gilla inlägget nedan  ❤️
 
 
#1 - - yogapassion.blogg.se:

Tack för att du delar med dig! :) här är några av mina tips:
Bra serier, en varm dusch/bad, yoga, skogspromenader, god mat :)

Svar: åh tack för tips! jag måste helt klart bli bättre på yoga, eller i alla fall att kunna yoga hemma :)
Jenny Li

#2 - - Svärmor:

Vi har allt i Småland tro inget annat 🙆🙆 så här klarar man sig bra 😍😍

Svar: haha, ja i småland har ni det mesta verkar det som :)
Jenny Li

#3 - - Anonym:

Älskling, inte springa bara för att de tagit av gipset ❤️ Jag som är några år äldre kan säga att jag som lidit av kronisk ångest sen jag var barn nu för första gången i mitt liv inte har ångest. Det kan bli bättre. Det kan tom bli bra. Puss /Martina

Svar: Fina! det glädjer mig att höra, det finns hopp för oss allt :) puss på dig!
Jenny Li

Till top