Gästbloggare - Emily Lithén

Allmänt / gästbloggare, kärnfrisk, nyblogg / Permalink / 0

Hej allihopa!

Här är jag och mitt namn är Emily.
Jag driver bloggen MyEmily på portalen Nouw, och i dag har jag fått chansen att dela med mej, av min historia här på Jenny Li´s fina blogg. Den delen av min liv jag tänkte gå in på är just " Hur det är att leva med min panikångest." I dagens läge är det ganska vanligt med ångest. Läkare är relativt insatta, och man kan verkligen få stödet och hjälpen man behöver, för att klara sej igenom denna hemska mentala sjukdom. För 9 år sedan, då jag fick min första attack, var det tyvärr inte alls lika vanligt. I alla fall inte här i Finland Vasa, där jag bor.

 

Vi spolar tillbaka tiden lite.

Den första attacken
Emily, en ung glad tjej på 17 år, som studerade till merkonom på Vasas yrkesinstitut. Livet var toppen. Jag hade vänner, jag var social, duktig i skolan och levde det där typiska 17 års livet, fullt av drömmar och förhoppningar om framtiden. Om jag bara visste, brukar jag tänka i dag.

Min första attack var en helt vanlig dag i skolan. Jag stod där ute med mina vänner på skolans parkering och snackade om helgen som gått.

Det var varmt, det var skönt och fåglarna kvittrade i solen. Plötsligt kände jag en isande känsla i hela kroppen, magen knep sej och jag började känna mej svimfärdig. En av mina vänner erbjöd sej gå in till matsalen och köpa en macka åt mej ifall jag hade ätit för lite. Jag satt mej ner på en stol i matsalen och väntade på henne som stod i kön till kafeterian. Då kom den. Den där illamående känslan som ropade åt varenda nerv i min kropp att ta mej till närmaste badrum. Jag steg upp och började springa mot toaletterna, men någonstans på vägen gav min kropp upp. Det svartnade för ögonen, och jag sprang rakt in i dörren till toaletterna, slog huvudet i dörren och tuppade av. Då jag vaknade stod det närmare tio pers runt mej med förbryllade blickar. Alla trodde att jag hade kommit påverkad till skolan och ryktet som knarkare spred sej. Jag hann bara reflektera deras ansikten så kom känslan tillbaka. "Jag måste spy" Jag slet upp badrumsdörren, slängde mej in på närmaste toalett och spydde. Det var den hemskaste känslan jag någonsin hade varit med om. Ingenting i kroppen kändes som det brukade, jag trodde seriöst att jag höll på att dö.
Då jag hade spytt klart och hämtat andan tog jag mej till skolans hälsosyster, hon mätte blodtryck, gav mej en banan och skickade tillbaka mej till klassrummet. Viskandet om knarkare ekade fortfarande i korridorerna. Just i denna stund tänkte jag inte mera på vad som hade orsakat händelsen. För mej var det bara pinsamt.
Jag hade aldrig hört talas om panikångest, panikattacker eller någonting liknande.

Veckorna gick utan att någonting hände. Ryktena hade börjat avta och jag hade helt ärligt nästan glömt bort hela händelsen på skolan. Men så kom en dag. Jag var ute på stan och handlade med min syster, vi stod i kassan i en liten butik och skulle just betala för våra varor. Plötsligt började butiken snurra, hjärtrytmen ökade och magen knep sej. Jag kände genast igen alla symptom och tänkte inte nu igen! Jag rusade ut ur butiken, rakt ut på torget och försökte i panik hitta ett ställe att svimma på, ett ställe där inte alla människor skulle se mej. Alla tankar och känslor från den förra attacken kom tillbaka.

Jag hittade ett litet krypin bredvid en parkeringsgrotta, satte mej ner och började hyperventilera. Syster kom springande och frågade vad som händer. Hon hade heller aldrig sett någonting liknande och var lika chockad som jag över mitt beteende. Såå.. dags för läkarbesök igen. Mäta blodtryck, sticka hemoglobi, väga sej på vågen och så en förbryllad läkare som skrapade sej i huvudet och skickade hem mej tillbaka.

Efter denna händelse började attackerna dyka upp titt som tätt. De kunde komma var som helst. Skolan, butiken, hos vänner, ja till och med hemma i min egen säng. Det var fruktansvärt kan jag säga.

Åren gick, attackerna plågade mej och jag började bara mer och mer isolera mej. Slutade träffa vänner, slutade köra bil, i princip slutade jag helt och hållet leva. Allt enbart för rädslan av att allt kunde trigga en ny attack

Det värsta med allting var då det inte fanns någon hjälp. Ingen som förstod mej, ingen som kunde relatera. Läkarna hade slutat ta mej på allvar vid det här laget, ibland fick jag till och med känslan av att de trodde jag ljög. Ljög, för uppmärksamhet. Mina vänner började dra sej undan, eftersom de hade vant sej vid att jag tackade nej till alla erbjudanden jag fick att följa med ut. Jag var bara ensam, ensam och isolerad. Vid detta laget trodde jag seriöst att mitt liv var över.

Hjälpen kom
Året var 2010, Jag hade nu levt med mina mystiska attacker i två år. Jag hade examinerats från skolan och försökte planera nästa steg i livet. Tanken var att jag skulle ta ett mellanår, bara vara och försöka jobba med mej själv. Men så hände någonting jag vill kalla räddningen, Min syster hade hittat en skola i en liten stad ca hundra kilometer från oss.Där kunde man bli konstnär och designer. Hon fick mej att söka in tillsammans med henne. Vi blev båda antagna och vi flyttade båda tillsammans in i en liten tvåa nära skolan. Det hann inte gå många dagar i den nya skolan före den första attacken bröt ut. Jag förberedde mej för den vanliga rutinen, att besöka hälsosystern för att ta blodprov, blodtryck och vågen, men så hände någonting konstigt. Jag kom in på hennes rum, satte mej ner och berättade vad som hade hänt. Jag väntade mej att hon skulle plocka fram blodtrycksmätaren, men istället satt och tittade på mej en stund, före hon frågade"Har du någon gång besökt en psykolog?" "Nej" svarade jag, vad skulle en psykolog göra mot svindel och illamående? Hon fortsatte " Det du beskriver för mej, alla dina känslor, det är alla en beskrivning på en panikattack"

Det var första gången jag någonsin hade hört ordet, men jag hade aldrig hört ett ord som beskrev mej bättre. Det var som om tusentals stenar föll från mina axlar. Jag hade fått ett svar! Nu visste jag vad som var fel, och det fanns någon som tog mej på allvar! Jag fick direkt bokad tid till läkare som skrev ut mediciner, till en psykolog som hjälpte mej, som förstod mej. Plötsligt hade jag all hjälp jag någonsin kunde begärt framför mej, serverat på silverfat. Jag säger inte att vägen tillbaka till livet har varit lätt. Nej tvärtemot har det varit en riktig plåga. Jag har testat medicin, terapi, kognitiv terapi, hypnos, rehabilitering, ja allt mellan himmel och jord. Men jag fick hjälp! Och det var det viktigaste.

Åren gick och sakta har jag hittat tillbaka, sakta har jag hittat de medel som fungerar för mej. I dag är jag 25, det har gått nio år sedan den första attacken slog ut. Jag är fortfarande inte fri från min panikångest, men jag har hittat de medel just jag behöver för att klara mej. Jobbar med mycket självhypnos och andningsövningar. En minimal dos av daglig medicin hjälper mej igenom vardagarna. Jag har hittat tillbaka till mina vänner, jag kan i stort sett köra min bil vart jag vill, jag har en man som älskar mej och jag bygger på min drömkarriär. Jag min egen pr byrå som involverar mycket jobb, men jag lägger upp mina tider som jag vill. Jag känner mej nöjd med mej själv och jag känner att detta verkligen är mitt liv igen.

Jag har insett att panikångesten bara är en del av mej, det kommer den nog vara livet ut, men den behöver inte styra mitt liv. Det kommer fortfarande dagar då jag bannas i min ångest, då den gör sej lite extra påmind. Men i det stora hela är jag lycklig.

Detta är min berättelse, detta är mitt liv.

"Då du nått botten och det känns som om du du inte mera har någonting att förlora, då finns det bara en väg kvar, och den är uppåt"

Till top