Ett maskrosbarns dagbok

Allmänt / maskrosbarn / Permalink / 10

Hälften av bladen i dagboken är skrivna, sedan tog det stopp. Kapitel efter kapitel har jag fyllt med texter, bilder och minnen. "Jag borde börja på ett nytt kapitel” tänker jag och slår ihop boken.

Det isade till i magen, bröstet och ryggen som det alltid gör när mobilen plingar till. Denna gång från ett okänt nummer, eller i alla fall ett nummer som inte var inlagt i min kontaktlista. Det står att det var länge sedan avsändaren hörde av sig till mig, det står att hen saknar mig och det står att hen gärna vill ses. Det slutar isa i kroppen och jag känner inte längre någonting, ingenting alls. Jag har precis berättat om min barndom för min rumskompis som frågar vem det var som skickade sms. Hon såg väl att hakan hängde ner en bit på mig. "Det var min mamma, hon vill ses" sa jag och i samma ögonblick såg min rumskompis lika förvånad ut som jag nyss gjort. "Vad ska du svara" frågade hon varpå jag svarade "jag vet verkligen inte".

Vad svarar man någon som vill ses efter 9 år? Vad svarar man en person som har sårat en? vad svarar man en person som genom att inte bry sig har skadat en?

Min spontana reaktion var att inte svara, varför skulle jag? Bara för att vi har ett blodsband måste vi inte ha kontakt och eftersom jag inte har betytt något de senaste 9 åren - varför skulle jag slösa min tid nu. Det är många frågor som börjar med varför och det finns inga svar. Min rumskompis säger bara rakt ut ”säg att du vill träffa henne, varför INTE?”. När en mår så dåligt som jag gjorde under denna tid så finns det inte mycket som skrämmer en, eller i alla fall var det så för mig. Det var få saker som skrämde mig och det var lika få saker som jag hade lust med, så jag sa med en skämtsam ton "Ja varför inte, det är ju inte som att jag har så mycket andra saker att göra direkt”.

Jag vet att hon låtsades som att hon inte visste om att jag var inneliggande på sjukhus, så jag spelade med. Jag svarade att jag ligger på sjukhus och att hon är välkommen dit i så fall eftersom jag inte vet när jag får komma hem och om jag någonsin kommer hem. På midsommarafton kom hon, märkligt nog såg hon inte en dag äldre ut än för 9 år sedan. Det var stelt och konstigt men efter en stund kom vi till kärnan och redde ut en del. En stor sten lyftes från mitt bröst när jag fick berätta hur jag har upplevt min barndom och att hon höll med; det var för mycket alkohol och det var en del saker som inte gick rätt till. Att jag är ett maskrosbarn höll hon med om utan att blinka. Äntligen blev jag lyssnad på, äntligen var det någon som fanns där och ställde frågan; varför har vi inte haft kontakt?

 Innan denna dag föraktade jag min mamma och efter denna dag är hon en person jag ser upp till. Jag tycker att det var så oerhört modigt och moget att våga blotta sig på det sätt hon gjorde. Så otroligt fint att sätta ord på sina känslor och tankar för att dela med sig av dem. Framförallt var det fint att hon lyssnade på mig och bekräftade min historia, en historia som jag äger liksom att hon har en historia som hon äger. Nu kan vi börja på ett nytt kapitel i dagboken; även om de gamla fortfarande finns kvar.
 
 
Jag har givetvis låtit min mor få läsa igenom och godkänna detta innan det puclicerades, dont you worry!
 
Följ mig på instagram karnfrisk_
och gilla inlägget nedan  ❤️
 
#1 - - Anonym:

Vad glad jag är för din skull Fina Fantastiska JenniLi ❤ Glad över att du lät din mamma att komma på besök!
Det hade varit mitt råd till Dig också... att hon skulle få just den möjligheten att träffa dig! ❤🌸😗

#2 - - Anonym:

Stor kram ❤️ Martina

#3 - - Anonym:

Stor kram ❤️ Martina

#4 - - Fille:

❤ Blir så glad för din skull ❤

#5 - - Fille:

❤ Blir så glad för din skull ❤

#6 - - Anonym:

Modiga, underbara du vilken tur att du vågade träffa din mamma efter alla dessa år. Tack för att du delar med dig av ditt liv❤️återigen du är grymt modig. Tack för det du skriver

#7 - - Anonym:

Modiga, underbara du vilken tur att du vågade träffa din mamma efter alla dessa år. Tack för att du delar med dig av ditt liv❤️återigen du är grymt modig. Tack för det du skriver

#8 - - Anonym:

Modiga, underbara du vilken tur att du vågade träffa din mamma efter alla dessa år. Tack för att du delar med dig av ditt liv❤️återigen du är grymt modig. Tack för det du skriver

#9 - - Julia :

❤️❤️

#10 - - Julia :

❤️❤️

Till top